Allt är fel.

Kom och rädda mig, lille vän.

Okej, förlåt för emoinlägg nu. 

---

Vi var och vandrade i torsdags med MP3. 3 jävla mil. och vi skulle sova i någon stuga uppe i Ockelbo. Christoffer fick migrän och ville åka hem, så då sa jag till vår lärare att jag ville följa i med. Hon frågade
- Okej, men varför då? Vad är det för fel med dig?
Och jag bryter ihop. Springer in på toaletten och bölar. Går ut, pratar med en kompis om varför jag bröt ihop etc.
På vägen hem smsar jag mamma och säger att jag åkt hem. Hon ringer såklart upp och frågar varför. Då sa jag att jag var ledsen och har känt så de senaste veckorna. Jaha,jaha sa hon och inget mer med det.

Igår sa hon att hon inte kan förstå att jag kan må så dåligt som jag säger och jag lovar att hon inte ens tror på mig. Imorse sa hon

Behöver andas. Jag vill släppa all press som trycker mot bröstkorgen och få ut allt ont.

Min katt kom just hem med världens svullnaste tass. Plutte.

"Du ser, det kan vara väldigt nyttigt att ha det dåligt ställt. Du lär dig saker som andra kanske aldrig kommer lära sig om dom bara får allt serverat hela tiden."

Det är okej att vara tom och ledsen och avsky världen mer än allt ibland. 

hon menar inget illa. hon menar inget illa.

Allt är huller om buller i mitt lilla liv och det är inte något av det som det brukar vara. Dvs: tristess, tomhet, längtan etc.

Vad förbannad och besviken jag blir. Idiot-människor som tipsar andra på sina bloggar att byta ut måltider mot diet-drycker OCH skriver ut hur mycket kalorier det innehåller, "om ni vill tappa några kilon". Fan vad jag inte klarar av sånt där. 
ÄT förfan. Mat är livet. Om du inte får i dig mat orkar du inte vara glad eller skratta. Du kommer ligga i din säng och stirra in i väggen för att du tappar livslusten pga all dagliga jävla fixering.

Jag har aldrig kunnat uttrycka mig på ett bättre sätt än text. Det har jag inte heller varit bra på, förutom när jag verkligen försökt.
Och det är så jobbigt för jag känner mig så sliten och förstörd inuti, liksom utmattad, och jag får inte fram en enda bokstav som kan formas till ord. 
Jag har det på tungan och kommer inte ner till fingrarna. 

- Då antar jag att det är därför du är som du är också.
Jag vet inte om han sa det för att det skulle låta elakt och jag skulle skärpa mig, för att vara ledsen utan en riktig anledning är löjligt. Det kan man inte vara. 
Den där jävla logiken. Finns ingen. 

Lärde känna personer för hur dom försökte hjälpa mig upp. Jag hade ju brytit alla ben i kroppen och bit för bit lagade dom det. Vissa är & var underbara, andra var inte alls något.

andefattig skam fylld ångestattacker i natten halka Vals för satan drömmar dåligt självförtroende tjock va tyst nervositet dåliga drömmar stress ointelligent nya människor som jag aldrig kommer lära känna för dom vill inte känna mig ful ful ful fel fel

Ibland orkar jag verkligen inte anstränga mig. Det går på 2 sekunder och jag bara faller ner i någon slags svacka. Jag finns inte till, jag bara är här. Ingenting mer än det. Bara rör mig. Jag gör ingen betydelse och har aldrig förändrat en människas liv. Jag bara är här av någon dålig anledning.

Jag har aldrig träffat varken min morfar eller farfar, båda gick bort bara 2 & 3 år innan jag föddes. Jag har inte mått dåligt över det eller så, jag tycker bara det var konstigt när jag var liten och min bästis sa alltid: 
- Ska vi gå till min mormor och morfar?
Vad var "morfar" liksom? I min värld var det ju bara mormor eller farmor. När jag kom hem därifrån brukade jag ofta fråga mamma varför jag inte hade någon, och jag vet inte hur många gånger jag har hört historierna om deras bort gångar.

För ett par dagar sedan satt jag hos mormor och kollade igenom gamla foton. Då hittade jag en bild på en nyvaken man med en tallrik tårta framför sig i sängen. Jag frågade vem det var och hon sa att det var Ingemar. Min morfar. Jag blev så himla rörd och stirrade konstant på bilden i säkert 15 minuter. Han var säkert världens bästa morfar och han vet inte ens vem jag är.

Inatt drömde jag om min farfar. Han var inte alls död. Han hade varit borta i 17 år och kom för att hälsa på min pappa. Då sa pappa:

Duschat med älskling och sett Toy Story 3 och lyssnar lite på Johnny Cash. Christoffer gör mig så lycklig.
Imorgon får jag träffa Lia. Jag fick 1000:- i lön från min APU fast jag inte skulle.

Ibland är jag någorlunda glad att jag är jag (trodde aldrig att jag skulle skriva något i närheten av det där).
Igår hade jag en jobbig dag, så jag hoppades att idag skulle bli bättre. Den blev mer än bättre, tack vare Christoffer mest. Han kommer och pussar på mig hur otrevlig jag än är ibland.
Han bryr sig på riktigt och jag tänker aldrig förlora honom.

Dumma feta kropp & dumma fula utseende. 
Vart låg sen i fredags egentligen, lika bra att inte visa det för det blir i alla fall inte bättre.

Förstörd sen så länge. Kan inte sova för att allt handlar om att planera och tänka igenom varenda jävla minut av nästa dag. Ibland vill jag bara ge upp.

You and I move at the speed of light
One step at a time,

Det här kan vara det vackraste jag läst på en väldigt lång tid:

"lev varje dag som om det var den sista

för då kan du varje morgon tänka:

bara en dag till, sen är det över."

Jag har världens bästa pappa. Jag älskar honom så himla mycket. Om jag skulle förlora honom skulle jag aldrig bli glad igen.

Gud vad jag har blivit ängslig. På lovet har jag varit i Månkarbo rätt mycket. Och nu vill jag bara gå klart det här fucking gymnasiet och flytta hem till familjen igen. Mitt riktiga hem. 
Jag hatar Månkarbo något fruktansvärt. Men jag älskar att vara där ändå, hos min familj. Få god mat på bordet.
Förstår ni hur underbart det skulle vara att handla vad jag vill för studiebidraget? Inte mat, tvättmedel, disktrasor, olika såpa-medel för 800 kr i månaden och ha 200 över till annat (och det blir ju cigg).